år 2008 skildes mina föräldrar och aldrig i hela mitt liv trodde jag att just mina föräldrar skulle skiljas, i början när dem berättade tog jag det ändå okej för antar att jag inte förstod vad som hände men sedan när pappa började flytta så förstod jag verkligen att det var sant..

mina föräldrar separerade och mamma bodde kvar i huset, som tur bodde pappa nära. fick inreda ett nytt rum och så men det gjorde mig ju inte gladare, dom bodde ju inte ihop.ingenting skulle se likadant ut längre. inga familje fredagar tillsammans, bara kolla tv och njuta av familjen.

mitt liv började gå neråt då och blev väldigt ledsen. hade ingen att prata med, gick då i 6an och det var en kamp att komma upp ur sängen varje morgon.

blev bara mer och mer ledsen för varje dag som gick. gick till skolan på morgonen och försökte vara glad, när jag kom hem satt jag själv på rummet och gjorde absolut ingenting. 

En dag hade jag bestämt mig. 

jag orkade inte leva sådär mer, jag orkade inte kämpa längre. 

var ensam på dagarna, mina föräldrar följde med min bror varje dag till träningen och jag var det ensamma barnet. trodde han var mer värd än mig.

jag orkade inte kämpa så gav upp, var så nära på att göra det som jag idag tycker är en idiotisk sak.

ni kanske förstår vad...

 

men mina föräldrar kom hem i full fart och jag grät som aldrig förr, det var då de förstod att jag inte mådde så bra.

jag trodde allting skulle förändras då.. men nej.. dagen efter var allt detsamma, samma skola, hem efter skolan. jag och min ensamhet.

 

åren gick och jag bytte skola med mina vänner, 7an var det nu, nya vänner och ny klass. kände fortfarande klumpen i magen av att gå till skolan, ville inte dit, kämpade mig igenom flera år. 

mamma och pappa skjutsade brorsan till träningarna och jag var ensam. träffade massa folk på nätet och en dag bestämde jag mig att träffa en av dem. helt sjukt men satt mig på tåget tidigt på morgonen och åkte.

aldrig träffat människan, aldrig pratat i tele.

hur kunde jag vara så dum ?

modig var jag nog men dum.

 

det gick inte som jag ville alls.. slutade med att jag hamnade någon annanstans och mina föräldrar fick hämta mig när det var vinter och 15 minus grader ute. tunn jacka och converse skor.. minns som det vore igår..

 

mina föräldrar bestämde sig då att de inte orkade mer, de visste inte vad de skulle göra med mig.. 

gjorde allt jag inte fick och de klarade inte av det längre..

efter alla samtal och mobilförbud, data förbud, allting. blev av med allt under 1 månads tid men det var den bästa någonsin. slippa få alla problem av vänner och de.

 

efter några om och men så fick jag åka och träffa några på bup och de skällde inte ut mig, jag gjorde inget fel. det var mina föräldrar, de la tid på min bror och sket totalt i mig, jag var oviktig.

 

det var då de började inse hur mycket jag fått vara själv, minst 5 gånger i veckan 3-6 timmar om dagen.

 

så min tatuering står för mitt liv. jag var ett offer men jag kämpade, 

 

 

jag gick igenom så mycket, även år efter 2010-2011 kom tider så jag ville bara bort men jag kämpade. jag förstod att ta den enkla utvägen är inte alltid den bästa.

 

jag kämpade för jag visste att en dag skulle jag må bra igen.

 

 

 

ge inte upp, det kommer bli bra, du kommer att må bra en dag.

du kommer aldrig glömma det som vart men lägg de bakom dig. starta från idag och framåt.

 

jag förstår först nu hur långt jag kommit i livet, så mycket som jag kämpat.

 

från de värsta till helt okej faktiskt

så därför tatuerade jag in en stor del av mitt liv på armen, dit vill jag aldrig igen.

jag vill aldrig känna dom där dagarna när jag var helt ensam längre.