Du kanske tror att jag glömt dig och att jag försöker att hålla minnerna borta, den personen du var och hur kul vi hade tillsammans.
sanningen är att jag saknar dig mer än allt annat, att ha den där vännen som jag hade för länge sen, så mycket som vi skrattade och jag orkade dagarna, men tiden gick mer och mer och vi båda gjorde våra misstag, släppte den vännen jag älskat massor och vet inte om det går att återställa,
hur mycket jag än vill så vet jag inte om det går, hade så stor tillit på dig men det sabbade allt och är inte redo att bli sviken igen, därför stänger jag allting ute, ser att du skrattar med dina nya vänner och mår bra, jag mår själv helt okej, har vänner men något i livet saknas, saknar dig och våra kvällar tillsammans, du sov hos mig och vi pratade om allt tillsammans, vi var massor och kunde snacka om allt, jag ringde dig så fort det hänt något eller att jag behövde prata, 5 jävla månader har det nu gått utan dig och kan inte hålla det inom mig längre!

 

 

jag orkar inte hålla tyst, vill skrika ut att jag saknar dig som min vän, att prata med, vi avslutade varandras meningar, pratade i mun på varandra och sa samma saker, vi var så otroligt lika, vi hjälpte och stöttade varandra, fan var det som hände, du lovade att vara min vän föralltid, stötta mig vad det än gällde men fan var du när jag behövde dig som mest!

jag orkar inte utan dig längre, vill kunna prata med dig när jag vill, ringa när jag behöver en vän som stöttar mig!
vill kunna umgås med dig som förr, i skolan, kvällar och allt!

 

jag pallar inte.... snälla.... hjälp mig !